Hoppa till innehåll

Inlägg märkta ‘Filosofi’

IV. Verktygslådan: Karnism

I vår serie om viktiga och användbara begrepp och idéer inom djurrätt har vi tidigare tittat på moralisk schizofreni, speciesism och hur ett basargumnet för djurrätt kan se ut. Nu har turen kommit till begreppet karnism som den amerikanska professorn i psykologi och sociologi, Melanie Joy, myntat.

I en tidigare artikel gjorde jag ett försök att lite mer ingående fånga innebörden (se här), så jag kommer här bara göra en enkel sammanfattning och sedan ägna mig åt den kritik som riktats från delar av djurrättsrörelsen. Alla är nämligen inte förtjusta i det här nya begreppet.

Karnism

Melanie Joy beskriver karnism som en osynlig ideologi, som ett slags kluster av idéer vilka påverkar våra kostvanor. Det är de här idéerna gör att vi, utan att reflektera, kan se djur som föda. När vi  ena stunden kan ha en mycket nära och känslomässigt stark relation till vissa djur, framförallt husdjur, kan vi nästa stund äta ett annat, kanske en gris eller en ko.

Människan utsätter djur inom livsmedelsindustrin för ett enormt lidande enbart för njutningens skull. För att den här logiken ska fungera, menar Joy, har vi en uppsättning psykologiska mekanismer som hindrar ifrågasättanden.

-joy

Professor Melanie Joy

Viktiga roller spelar exempelvis osynliggörande/förnekelse (vi ”ser” inte problemen, vi håller dem utanför vår horisont), rättfärdigande (de tre N:en – att äta djur är naturligt, normalt och nödvändigt) och rationalisering (t.ex. ”de känner inte smärta som vi”, saknar personlighet, vi använder kanske ord som döljer att vi har med kännande individer att göra).

Kritiken

Speciellt två djurrättsförespråkare, Gary Francione och Corey Wrenn, har varit mycket kritiska mot det nya begreppet. De anser att det leder djurrättsrörelsen fel, att begreppet faktiskt krånglar till situationen. Så vitt jag kan se, tar kritiken huvudsakligen fasta på tre aspekter.

  • Begreppet bidrar inte med något nytt. Det Melanie Joy skriver om är redan väl omskrivet.
  • Karnism lägger vårt fokus på köttkonsumtionen istället för på hela vårt utnyttjande av andra djur.
  • Begreppet är kontraproduktivt, d.v.s., vårt engagemang riktas fel. Exploateringen, utnyttjandet av andra djur handlar inte om någon osynlig ideologi.

Inget nytt

Den första kritiken skulle kunna avfärdas ganska enkelt med ett ”Jaha?”. För även om Joy myntar ett nytt begrepp betyder det väl knappast att hon inte får använda och popularisera tidigare forskning?  Mycket av styrkan i Joys argumentation ligger i presentationen, hur hon förmår förpacka beprövade sociologiska och psykologiska tankegångar i en inbjudande design (som onekligen väckt mycket intresse).

Begränsat fokus

Nästa punkt är mer problematisk. Det finns emellertid en risk att den spännande förpackningen delvis är på bekostnad av en tydlig avgränsning av begreppet. När Joy försöker definiera karnism i  Why We Love Dogs, Eat Pigs and Wear Cows  skriver hon enbart om köttätandet.

På samma vis talar hon i flera artiklar enbart om kött. Någon kanske invänder att Joy bara försöker fånga en aspekt av vårt (destruktiva)  förhållande till andra djur, men det råder ingen tvekan om att hon också inkluderar andra former av utnyttjanden som ägg- och mjölkproduktionen. Exempelvis skriver hon: ”I also agree that carnistic conditioning is the reason people can, for instance, drink cow’s milk but not rat’s milk … ”. I tidigare nämnda bok [s. 147] beskriver hon faktiskt en vegansk diet som ”ideal”. Så varför denna otydlighet?

Jag misstänker att det Joy har gjort är en pragmatisk manöver, somliga skulle kalla det för eftergift, för att ge hennes läsare och publik känslan av att ”det viktiga är att du försöker”. Denna känsla förstärks när hon i samma sammanhang som hon beskriver vegansk kost som ett ideal skriver ”… for instance, a person eats meat once or twice a month consumes far fewer animals than somone who eats meat daily”.

Gary Francione skulle här förmodligen invänt att om något är moraliskt felaktigt, hur kan vi då acceptera en linje av det här slaget? Skulle vi accepterat en liknande argumentation om slaveri? Att 10 slavar är bättre än 100? Eller att det är okej att en person som misshandlar sin partner en gång i veckan istället för sju? Knappast. Om en handling är omoralisk, bör vi avstå från dem i största möjliga utsträckning. Francione och andra företrädare för den abolitionistiska linjen skulle kort sagt ha en mycket begränsad förståelse för Joys ”försiktiga” aktivism.

Jag ser definitivt ett problem med Joys pragmatik. Hon utmanar ett orättvist och omoraliskt system, hon beskriver pedagogiskt de olika psykologiska mekanismer som konserverar och upprätthåller det … och så denna anpassning och eftergift till samma system!

Frågan är emellertid om det här skadar hennes huvudsakliga projekt och syfte. Jag är inte så säker på det. Om vi skalar bort den här modererande, anpassade hållningen som jag ser som en typisk utilitaristisk ”defekt”, finns det fortfarande ett spännande närmande till vår kosthållning kvar. Vad kan vara fel med att studera psykologin bakom kosten?

Personligen ser jag inget problem med att binda samman denna forskning med en abolitionistisk position (d.v.s. att vi bör upphöra med allt onödigt utnyttjande av djur och sluta se dem som varor och objekt). Precis som fallet var med slaveriet och som är fallet med sexism, är det för mig uppenbart att många psykologiska mekanismer hindrar oss att se klart. För att ta ett exempel, de olika rättfärdiganden karnister Joy talar om (att äta kött är naturligt, normalt och nödvändigt), ja dem hör förmodligen varje djurrättsförespråkare regelbundet från sina köttätande vänner.

En av våra viktigaste uppgifter som djurrättsaktivister är – och det är både Joy och Francione överens om – att informera och utbilda vår omgivning. Här kan kunskaper från olika forskningsfält bidra. Ett problem med karnismen är emellertid att det presenteras som ett huvudfokus  för djurrättsrörelsen, vilket leder oss vidare till nästa punkt.

Kontraproduktivt

Är speciesismen idag verkligen en produkt av en osynlig ideologi? Francione menar att problemet ligger i den välfärdetik som dominerat vårt förhållande till djur sedan ett par hundra år tillbaka.

Den har delvis ändrat form då den numera säger sig eftersträva –  den långa reformvägen – ett samhälle utan djurförtryck, men gör egentligen samma misstag som tidigare. Francione menar att den inte gör själva nyttjandet (utnyttjandet), av andra djur till huvudproblemet, utan hur vi behandlar dem. Genom att få oss att koncentrera uppmärksamheten på små, påstådda förbättringar, spelar vi bara djurförtrycket i händerna. Human livsmedelsproduktion är en lögn. Djur bör aldrig betraktas som varor, produkter eller tillhörigheter.

När så Joy talar om en osynlig ideologi – ett system av tankar och idéer som i hemlighet påverkar våra kostval, menar Francione att hon leder in djurrättsrörelsen i fel riktning. Han frågar retoriskt: ”Do you know anyone (apart from other abolitionist vegans) who disagrees with the notion that it’s morally acceptable to use animals but that we have a moral obligation to treat them ‘humanely’.” Han svarar att vi förmodligen inte gör det, att i stort sett alla – inte minst de som utnyttjar andra djur – skulle säga att de omfamnar den här välfärdsetiken. ALLTSÅ: Det är denna ideologi som ska ifrågasättas.

Francione har givetvis rätt, men råder det en konflikt mellan å ena sidan att studera vår relation till kosten och vårt engagemang för att avslöja myten med välfärdsetiken? Förmodligen inte. Dessvärre är  Joys praktiska syfte med karnism  mer komplicerat än så. Hon föreslår på sin hemsida ett skifte i fokus för djurrättsrörelsen. Vi ska inte i första rummet övertyga våra vänner att helt sluta utnyttja djur och bli veganer utan söka avslöja och utmana karnismen som den ”osynliga ideologi” den är.

Problem? Ja, jag tror det. Om vi väljer att formulera huvudproblemet som en osynlig ideologi istället för ett omoraliskt system, klipper vi av den röda tråd som binder, och har bundit, samman all kamp mot orättvisor. För det är inte svårt att identifiera den värdering som ligger till grund för dagens djurförtryck – djuret som ägodel, som ”något” du kan nyttja efter behag. Om vi dessutom betänker att den här ideologin är svåravgränsad  (lägg märke till att vi talar om ett system av olika mekanismer som  påverkar och förstärker varandra) och lätt kan förvandlas till en ursäkt (”visst, jag gör kanske fel, men det är inte mitt fel, det är systemet…), kan Joys förslag på skiftat fokus bli hämmande för rörelsen. Hon skulle kanske invända med sin jämförelse med feminismens förhållande till sexism: Genom att koncentrera sig på sexismen snarare än feminismen har feminister gjort stora framsteg. Analogin är en smula märklig – är inte kritiken och blottläggandet av sexismens mekanismer en nödvändig del av det feministiska arbetet, inte ett fokus?

Frågan jag ställer mig är varför vi ska skifta fokus? Varför kan vi inte bara se begreppet karnism som ett pedagogiskt bidrag, om än begränsat, till vår förståelse av dagens djursyn?

III. Verktygslådan: Ett basargument

Vi har kommit fram till tredje delen i vår serie Verktygslådan som utforskar djurrättsetiken och dess viktigaste idéer och begrepp.

Det finns ett stort antal filosofiska teorier som försöker argumentera för att också djur har intressen som vi människor bör ta hänsyn till. Teorierna kan se mycket olika ut, men inte sällan delar de en kärna, en grundläggande etisk argumentation.

Filosofiprofessorn Mark Rowlands har gjort ett i mitt tycke mycket gott försök att skissa upp en bild av ett basargument som förmodligen det stora flertalet djurrättsförespråkare skulle skriva under idag.

Mark_Rowlands

Professor Mark Rowlands

Jag har valt att nära på ordagrant översätta Rowlands egen text som du kan finna på hans blogg. Han inleder med att tydligt punkta upp tre premisser (påståenden) och en slutsats för att sedan utveckla dem.

  1. Enskilda människor innehar ett antal moraliska rättigheter (entitlements), av vilka grundläggande är rätten till att deras intressen tas i beaktande.
  2. Det kan inte finnas en skillnad i de moraliska rättigheterna som två individer innehar utan att det finns andra relevanta skillnader mellan dem.
  3. Det finns ingen relevant skillnad mellan enskilda människor och – åtminstone en del [beroende på teori] – enskilda djur, som kan diskvalificera de senare från den grundläggande rättigheten att få sina intressen tagna i beaktande.
  4. Därför har [åtminstone] en del enskilda djur rätt att få sina intressen tagna i beaktande.

Idén att någons intressen tas i beaktning är inte helt klar, men brukar vanligtvis innebära (a) att ett allmänt uteslutande av djurs intressen förhindras, och (b) att andra djurs vitala intressen övertrumfar människors icke-vitala intressen.

Det andra påståendet (b) kan ses som en konsekvens av det första: Idén att få sina intressen vägda, kan inte få en rimlig betydelse om deras intressen blir rutinmässigt övertrumfade av andra individers (människors) icke-vitala intressen.

Argumentet är giltigt. De första premisserna 1) och 2) är tämligen okontroversiella. Den kontroversiella premissen är förstås 3).

8641235b-83b0-4475-ba6c-87ea80b33fda

Grisars vitala intressen blir ständigt övertrumfade av människors icke-vitala intressen. Finns här relevanta skillnader som rättfärdigar deras status?

Förslagen på egenskaper som skulle kunna vara moraliskt relevanta skillnader är antingen kategoriska och ägs av alla människor eller karakteristiska i meningen att de ägs av de flesta, men inte alla, människor. Försvaret av premiss 3) blir med andra ord disjunktivt. [Som djurrättsförespråkare vill du förstås visa att de påstådda skillnaderna är oviktiga].

De kategoriska egenskaperna är vanligtvis biologiska: artmedlemskap, genetisk profil, etc. Kategoriska egenskaper av det här slaget brukar emellertid snabbt avvisas i andra sammanhang. Argumentet att män äger fler rättigheter än kvinnor på grund av exempelvis deras biologiska uppbyggnad, skulle få acceptera. Av denna anledning brukar de som följer det moraliska basargumentet hävda att kategoriska skillnader mellan människor och (andra) djur inte är moraliskt relevanta skillnader. Det är inte egenskapen att vara människa som är direkt relevant för en individs moraliska ställning. Det är snarare vad som typiskt eller karakteristiskt följer av att vara människa.

Om det här stämmer, återstår de karakteristiska egenskaperna. Idén att dessa kan vara moraliskt relevanta angrips typiskt med det som kommit att kallas ”The Argument from Marginal Cases” [en rätt olycklig benämning med tanke på att det ryms mycket stora grupper människor under den, men det är en annan historia som vi får återkomma till!].

Anta till exempel att någon argumenterade för att hänsyn inte behöver tas för (andra) djurs intressen på grund av att de inte var lika intelligenta som människor. ”The Argument from Marginal Cases” svarar med att visa på att även om det kan vara sant om de flesta människor, gäller det inte för alla (bebisar, småbarn, de som har mer eller mindre allvarliga hjärnskador eller långt gångna degenerativa hjärntillstånd, etc.). Vad ska vi säga om dessa människor? Tar vi inte hänsyn till deras intressen? Äter vi dem?, Experimenterar vi på dem?, Jagar vi dem?, Gör dem till skor? Om vi anser att svaret på dessa frågor är, eller bör vara, ”nej”, betyder det att vi inte kan betrakta intelligens som det avgörande för att bestämma om deras intressen räknas. Samma argument går att applicera på alla de andra skillnaderna i karakteristika mellan människor och [andra] djur (språkförmåga, etc.).

Så, om det här argumentet fungerar, är de kategoriska skillnaderna moraliskt irrelevanta medan de karakteristiska skillnaderna faller offer för ”The Argument from Marginal Cases” och kommer därmed också att vara irrelevanta.

Eat Like You Care: An Examination of the Morality of Eating Animals

Gary Francione har tillsammans med Anna Charlton (också professor på Rutgers University School of Law) nyligen släppt en mycket intressant bok.

Bokens första del är en introduktion i djurrätt. Om du läst Franciones tidigare böcker, känner du igen argumentationen. Tydlig, konsekvent och, enligt vår mening, mycket övertygande.

Eat Like You Care

Fokus är här det av Francione myntade begreppet moralisk schizofreni. Francione och Charlton pekar på den enorma moraliska förvirring som vi kan se i samhället där de flesta motsätter sig att vi utsätter (andra) djur för onödigt lidande, men enligt all rimlig tolkning gör det ständigt och vanemässigt.

För utsätter vi inte djur för onödigt lidande och död när de lider och dör för vår smaks skull, för vår bekvämlighets skull eller för vår underhållnings skull? Förlorar inte begreppet onödigt lidande sin innebörd om vi använder begreppet på det här sättet?

Resten av boken är sedan uppbyggd kring vanliga frågor som jag tror alla veganer (och vegetarianer) känner igen. Här finns de vanligaste ursäkterna för att fortsätta äta djur – brist på näringsämnen, att kött är naturligt, om växter och smärta,  om djur känner smärta som vi, ”vad skulle hända med djuren om vi inte åt dem?”, Hitlers påstådda vegetarianism, att vara för gammal för att ändra kost, att det räcker med att äta mer djurvänligt, osv., osv.

Boken är inte speciellt svår att läsa. Jag misstänker att författarna haft för avsikt att skriva en bok för alla intresserade, även de som precis vaknat upp för hur andra djur behandlas. Om man får blodad tand (om uttrycket tillåts 😉 ) eller vill läsa hans mest grundläggande bok, finns även Franciones utmärkta Introduktion to Animal Rights.

Eat Like You Care finns än så länge bara på Amazon, som nedladdningsbar bok, här.

II. Verktygslådan: Speciesism

För snart 45 år sedan låg psykologen Richard Ryder i sitt badkar och kopplade av när han plötsligt i sitt huvud formulerade ett begrepp som kommit att bli ett av de mest använda inom djurrättsteorin.

Ryder behövde ett ord som kunde beskriva det faktum att djur stängs ute från vår moraliska gemenskap, utan något bra skäl. Han skriver själv: ”Det var som rasism eller sexism – en fördom baserad på moraliskt irrelevanta skillnader”.

Vad menar han med ”moraliskt irrelevanta skillnader”? Det är egentligen rätt enkelt. Tänk på det utbredda slaveriet som förekom i den amerikanska Södern. De svarta slavarna fick inte tillgång till trygghet, de hade mycket begränsade rättigheter och kunde behandlas som objekt. Den här utestängningen var möjlig för att slavarna hade en annan hudfärg. I ett rasistiskt samhälle är detta resonemang rimligt.

Ryder

Professor Richard Ryder

Eller tänk på den kvinnliga rösträtten. Det var inte speciellt länge sedan kvinnor förnekades politiskt inflytande i Sverige. Skälet var enkelt. De tillhörde ett annat kön än det dominerande könet. Precis som i fallet rasism försökte anhängarna till systemet på olika sätt visa att ”de andra” var så olika dem att de inte borde ha samma rättigheter.

Ras är inget giltigt skäl att tvinga människor att bli slavar. Kön är inget giltigt skäl att inte låta kvinnor rösta. Om vi tittar på vår moraliska gemenskap – alltså vilka individer som vi måste visa moralisk hänsyn – ser de flesta idag inget skäl att stänga ute svarta eller kvinnor. Anhängarna å sin sida har alltid försökt att på de mest påhittiga vis försvara utestängningen.

Idag är det andra djur som fortfarande får stängas ute i kylan. De saknar de mest grundläggande rättigheter; de kan plågas, utnyttjas för vårt nöjes skull, ätas, säljas, köpas … kort sagt, de behandlas som varor. (Notera att det gäller oavsett om djuret är KRAV-uppfött eller inte!)

Det var filosofiprofessorn Peter Singer som i sin bok Animal Liberation (på svenska, Djurens frigörelse) populariserade begreppet speciesism. Han skrev i det första kapitlet med titeln  ”Alla djur är jämlika”: ”Speciesism – ordet är inte tilltalande men jag kan inte tänka mig något bättre – är en fördom eller attityd av partiskhet till förmån för intressen hos medlemmar av den egna arten på bekostnad av de som tillhör andra arter”. En lång och lite krånglig mening, men den sammanfattar rätt bra vad vi talar om.

Mary Midgley, brittisk professor i moralfilosofi, beskrev begreppet i Animals and why they matter (1983) som intressant: ”Isolated writers had said these things before, but this is the first large-scale attempt to extend liberal concepts to the borders of sentience”.

midgley

Professor Mary Midgley

Vad har vi för skäl att stänga ute andra djur från vår moraliska gemenskap? Precis som när det gäller slaveri och sexism bygger försvaren på att man vill visa att ”de andra” är annorlunda på något vis.

Den brittiska filosofiprofessorn Mark Rowlands skiljer på kategoriskillnader (arttillhörighet, genetisk profil…) och särartsskillnader (intelligens, språk …). Det är därför vanligt att djurrättsförespråkare försöker visa att de båda typerna av skillnader inte håller måttet för att stänga ute andra djur. Skillnaderna är moraliskt irrelevanta.

I det här sammanhanget kan vi komma ihåg Gary Franciones ”moraliska schizofreni”. För att motivera maktordningen ”Människa – andra djur”, lindar speciesisterna in sig i de mest förvirrade och inkonsekventa argument.

I. Verktygslådan: Moralisk schizofreni

När du intresserat dig ett tag för djurrätt märker du snart att vissa begrepp återkommer. Vi har begrepp som speciesism, karnism, inneboende värde och många, många andra.

De låter ofta betydligt krångligare än vad de är. Vi har också ord som låter rätt enkla, men som inte alltid är oproblematiska. Ta till exempel ”rättigheter”. De flesta har förmodligen någon slags uppfattning om vad det betyder, men när vi tittar närmare på vad det betyder upptäcker vi att det finns olika slags rättigheter – och vissa kan komma i konflikt. Vi ska plocka fram rättigheterna ur verktygslådan i ett kommande inlägg!

I en serie artiklar kommer vi att, så enkelt som möjligt, förklara ett urval begrepp som vi tycker är användbara – dels för att dessa begrepp hjälper oss själva att förstå människans (trasiga) relation till andra djur, dels för att vi tydligare vill kunna visa andra vad som brister i samhället idag.

Begreppen är viktiga för de beskriver något viktigt. De finns inte för att krångla till det för oss, utan för att vi enklare ska kunna förstå.

Moralisk schizofreni

Begreppet ”Moralisk schizofreni” myntades av den amerikanske juridikprofessorn Gary Francione som ville visa att något i den dominerande moraluppfattningen var fel. Riktigt fel.

I hans Introduction to Animal Rights och i den senare Animals as Persons beskriver han hur ytterst få faktiskt anser att vi kan skada eller döda djur i onödan. De flesta av oss tycker tvärtom att också djur har intressen som är moraliskt viktiga. De är medvetna om att djur är kännande; att vi bör behandla dem med respekt. Ändå fortsätter en stor del av mänskligheten, av helt triviala skäl orsaka djur smärta, lidande och död.

Francione

Gary Francione tillsammans med sina två adopterade hundar.

De gör det för njutningens skull (som när man äter ett stycke kött), för underhållningens skull (som när man går på djurcirkus eller satsar på trav) och för bekvämlighetens skull (för att det kanske är enklare att fortsätta använda sig av produkter från djur).

Få, menar Francione, kan säga att det handlar om ett nödvändigt lidande eller dödande. Här kolliderar en moralisk uppfattning kraftigt med hur man faktiskt resonerar och handlar.

Francione talar naturligtvis inte om en schizofreni i någon klinisk mening, men om hur vår moral är förvirrad. Den är inkonsekvent, osammanhängande och fylld av villfarelser.

Se på moralisk schizofreni som en dimma, som en väv av dåligt sammanhängande argument. Trådarna i denna väv kan ofta vara tradition, ekonomiska intressen, om förnekelse eller helt enkelt bristande kunskaper.

Egentligen är det ju mycket enkelt: De allra flesta behöver inte äta kött, bära päls eller ens skinn från andra djur.

Påskpresent!

Påsken närmar sig och Grymt sa grisen vill gärna bjuda sina vänner på något fint. Lugn, det blir inget gelatingodis eller befjädrade kycklingprydnader. Nej, det blir påskfilm! Inte vilket som helst, utan ett av de absolut bästa!

Youtube-videon visar en debatt om djurförsök där professor Gary Francione, i sitt esse, verkligen visar varför han är en av de skarpaste djurrättsförespråkarna.

Videon, som är ungefär en timme och en kvart, handlar egentligen om hela djurrättsfrågan. Om du har kort om tid, hoppa fram ca en halvtimme och njut av Franciones anförande. Efter det får kombattanterna ställa frågor till varandra – lika underhållande som intressant!

Brev till Doktor Hjälplös

Jag tror du har fel. Jag tror att du enbart gör saken svårare än den är. Du förstår, avarterna är bara spektakulära uttryck som förmår tränga genom alla de filter som du och samhället satt upp för att inte se.

Avarterna (liksom filtren i sig själva) är bara symtom på ett system som är sjukt i grunden. De långa djurtransporterna, broilerkycklingarna, pälsuppfödningen, de misskötta grisarna … Allt det där är bara sjuka utskott på en sjuk kropp.

Vårt samhälle har alltför länge varit uppbyggt kring ett maskineri av hårda värden med maktutövandet som drivmedel. Vi ser det mellan människor, mellan människor och natur och mellan människor och andra djur. Sexism, rasism, speciesism, ja alla intoleransens och chauvinismens former – de har alla krupit upp ur samma stinkande träsk.

Det är hög tid att tänka annorlunda. Det har alltid funnits ett slaveri där somliga av slavarna behandlas bättre än de som har det sämst, men också det är ett slaveri som förvandlar kännande liv till ting. Det har alltid funnits de som, utan att utmana institutionen, tyckt synd om slavarna, som känt en skyldighet att skänka tröst eller lindring. Också de välvilliga är en del av ett förtryckarsystem.

”Ja, Doktor Hjälplös är feg, så han läker ett symptom, för själva sjukdomen, den vill han inte bota.”

När Björn Afzelius skrev Doktor Hjälplös 1976 tänkte han på de djupa sociala ojämlikheterna. Jag slås av hur väl orden i hans refräng passar in också i det här sammanhanget. Ty när man inga ideal vågar härbärgera återstår bara att putsa fasaden.

Djurrättsrörelsen syftar till det totala avskaffandet av förtryck. Det innebär att bilden av djur som ting, som varor, måste avskaffas. Djur har rätt att bli skyddade från utnyttjande, våld och död. Vi måste förstå att det icke nödvändiga utnyttjandet av djur tillhör omoralens mest unkna domäner.

KRAV-köttet ger dig som ser djur som ting eller varor ett alibi för att upprätthålla förtrycket. KRAV-kött är inget annat än ett varningsmärke för det ger dig ett fullständigt oförtjänt gott samvete. Du vill väl, men välviljan leder dig fel. KRAV-köttet bygger fortfarande på den gamla vanföreställningen att andra djur är varor. Det hela är förrädiskt för det talar till det dåliga samvetet.

Jag skulle vilja att du läste KRAVs regler för djurhållning. Där är fortfarande en kyckling, en ko och en gris en blivande köttbit på din tallrik. Där är fortfarande djuren varor du kan köpa och sälja. Där talas fortfarande om ”besättningar” och om undantagsregler, där talas om djurs avelsvärde och om märkning av boskap. Där får kalven skiljas från sin mor för att sedan säljas eller dödas. De djur som bestämts som avelsdjur har fått sin livsuppgift till dels – att föda nya varor som vi kan utnyttja. Följaktligen tvångsbefruktas (våldtas?) honorna systematiskt medan hannarnas levnadsberättigande upphör den dagen de inte kan fullgöra sin uppgift. De finns där i djuruppfödningen för att du vill äta dem, äta deras ungar, dricka deras ungars mjölk, bära deras skinn eller päls.

Min vän, du har gått vilse i förtryckets retorik. Du säger att du äter en lycklig gris, en gris som haft det bättre, men du förstår inte vad du säger. Du vet inte ens vem grisen var.

Det finns forskare som kan få miljoner för att forska om genetiska faktorer som styr stress. En professor förklarade nyligen för Östgöta Correspondenten:

”Vår genetiska forskning syftar till att förstå djurens välfärd utifrån deras eget perspektiv. Där kan vi observera de valmöjligheter vi presenterar och se vilket djuret föredrar.”

Här ser vi en tydlig formulering av det synsätt som dominerat djurskyddstanken sedan ett par hundra år tillbaka. Det säger sig sätta djurens välfärd i centrum, men gör det ur ett speciesistiskt perspektiv som redan gjort djuren till våra undersåtar och slavar. Som djurrättsförespråkaren Gary Francione förklarar är det inte själva utnyttjandet av djur som betraktas som problem, utan hur vi behandlar djur som blivit fokus.

Den första meningen rymmer också en önskan om att förstå djurens perspektiv. Det är förstås en lika ovanlig som bedårande fin tanke så länge den lyckas vara frikopplad ett sjukt system. Det är den dock inte länge. Redan nästa mening talar nämligen maktutövningens språk.

Vi presenterar valmöjligheterna – djuren får välja – alla nöjda … Det är den klassiska välfärdsmyten i ett nötskal. Moralen reduceras till en smutsig avgjutning från en form som för länge sedan borde ha krossats. Systemets mekanik är osviklig: Djuren är varor och varor är till för att konsumeras. Allt som hotar mekaniken såsom samvete och moral måste bearbetas. Det bästa vi kan hoppas på är kompromisser, men ytterst sällan drar ekonomiska intressen det kortaste strået.

Det finns bara en väg. För dig, för mig och för vår rörelse handlar det om vägen mot det totala upphävandet av förtryck. Vi måste inse att vi faktiskt kan bota sjukdomen.