Hoppa till innehåll

Inlägg märkta ‘Caroline Nordh’

Fest med indiska smaker

För några helger sedan var jag på besök hos vänner i Småland. Som alltid när jag är där var det supertrevligt och som alltid serverades jag jättegod mat. Bland annat en fantastisk paj med broccoli med botten gjord på mandelmjöl och sesamfrön.

Men höjdpunkten denna gång var den indiska festbuffén vi åt på lördagkvällen. Spännande indiska kryddor på bland annat grönsakspett, spett med sojabitar, sås och chutney, intressant ris gjort på blomkål och naanbröd med vitlökssmak.

Och självklart blev det efterrätt också – lassi gjord på sojajoghurt. En jättelyckad buffé och en superlyckad kväll!

Lassi

Paella och flamberad ananas – lika gott som vackert!

Jag gav Vegolandet Veganias kokbok till min mamma för en tid sedan. Och här om helgen när vi var på besök var det så dags att få smaka första rätten ur denna fina receptsamling.

Det som stod på menyn den här kvällen var Paella vegania. Lika god som vacker! Receptet till denna rätt finns förresten också på deras hemsida.

Efterrätten, tillagad av brorsan, blev också lyxigt god med ett tjusigt yttre – flamberad annans med kokosgrädde från Soyatoo!

Flamberat

flamberad ananas

Hur jag blev vegan, del III

”Hur fungerar man som vegan tillsammans med människor som inte är veganer?”

Jag har tidigare försökt besvara min väns frågor om hur jag bestämde mig för att bli vegan och hur jag hanterade faktumet att jag behövde ge upp saker för att bli det. Den sista frågan hon ställde var hur man som vegan fungerar i situationer med människor som inte är veganer till exempel familj, vänner och arbetskamrater.

För mig och jag misstänker för de flesta är detta det svåraste med att bli vegan. Hur kommer mina närmaste att reagera? Kommer mina vänner tycka att jag är besvärlig. Blir det svårt att gå på restaurang? Hur gör jag när jag blir bortbjuden, kommer jag överhuvudtaget att bli bortbjuden och kan jag då förvänta mig att jag kommer att få vegansk mat?

Det fanns också en annan fundering hos mig. Den handlade om min rättighet att vara vegan. Har jag rätt att bryta normen? Passar jag in i veganrörelsen. Det finns så många föreställningar om vad en vegan är och till en början ville jag både passa in och inte passa in i bilden av den stereotypa veganen. Dessa tankar försvann dock ganska snabbt eftersom jag tyckte att mitt beslut att bli vegan kändes så rätt. Varför skulle inte jag få äta veganskt när nästan alla andra tar sig rätten att äta kött? Jag har vänt på perspektiven. Det viktigaste är mitt val att vara vegan, att leva för att inte delta i förtryck mot andra levande varelser. Så länge jag kan stå för det beslutet behöver jag inte ta hänsyn till några andra föreställningar om vad en vegan är.

Jag har nästan inte upplevt några problem alls med att vara vegan och samtidigt leva ett normalt socialt liv. Jag har aldrig några problem med att gå på restaurang. Det går nästan alltid att få något veganskt och man lär sig snabbt vilka restauranger som funkar bättre än andra och då kan man föreslå dem för sina vänner. Vid något enstaka tillfälle har jag kommit till en restaurang där det verkligen inte fanns något för mig att äta men då gick vi bara till en annan istället.

Jag tror det både hos släkt och vänner till en början fanns en osäkerhet som gjorde att det ibland kunde kännas lite besvärande att bli bortbjuden. För det mesta handlar det nog om att de som icke-veganer inte har koll på vad en vegan äter eller hur man lagar veganmat. Jag brukar ibland lösa det genom att ta med mig mat som jag kan laga eller lägga till till det som de andra äter. Jag har också många gånger blivit glatt överraskad och känt en stor uppskattning när de jag varit bortbjuden till ansträngt sig för att göra vegansk mat och dessutom sagt att de tyckt att det varit roligt att testa en ny sorts matlagning.

Den första tveksamheten brukar nästan alltid bytas till nyfikenhet när människor upptäcker att man kan laga nästan alla maträtter på ett veganskt vis och att det finns en värld av nya ingredienser och produkter som de aldrig hade upptäckt om de inte hade fått testa att laga veganskt.

Visst känner jag fortfarande att de kan vara jobbigt att vara den som sticker ut och jag kan ofta känna mig besvärlig. Jag vet att alla inte förstår mitt beslut att vara vegan eller anser att jag borde vara det. Men jag är säker på att mitt val är rätt och jag vet att jag med mitt sätt att leva kan påverka och väcka tankar hos andra. De flesta i min omgivning har bemött mitt val att bli vegan med ett positivt synsätt och jag känner ofta en stor tacksamhet över den respekt som de visar för mitt beslut.

Hur jag blev vegan del I

Hur jag blev vegan del II

Passion for freedom

Filmfestival på temat djurrätt

Biografen Tellus ligger i mysiga Midsommarkransen söder om Stockholms innerstad. Vi kommer dit strax innan första filmen ska börja. Än så länge är det ganska få som hittat hit. Djurrättsalliansen, som arrangerar festivalen, har ett infobord precis innanför dörren, både med deras eget välproducerade informationsmaterial och en del böcker till försäljning. Inne i caféet har de ett bord där de visar upp spännande veganprodukter.

Första filmen Eating handlar om ”The rave diet”, om hur en vegetabilisk kost påverkar kroppen positivt.  Det är en ganska tråkigt producerad film som knappast vinner några redigeringspriser. Men det positiva med den var betoningen på preventiva effekter av att äta en vegetabilisk kost. Främst när det gäller hjärtsjukdomar och cancer. Den vegetabiliska kosten ger kroppen en minskad stress och stärker immunförsvaret till skillnad från animaliska kosten som har omvänd effekt.

Det var intressant och kul att man valt flera filmer som lyfter fram produktion och konsumtion av ägg- och mjölkprodukter. Det visades två filmer om mjölk – Got the facts on milk? och White lies som båda vill slå hål på myten om mjölkens hälsosamma effekter. Vi valde att ta vår lunchpaus under Got the facts on milk? för att komma tillbaka lagom till White lies. Lunchen intogs på falafelhaket snett över gatan och vi hann också med te och kaffe med vegansk tårta och blåbärscheesecake i Tellus fina café.

Den smaskiga blåbärscheesecaken

White lies består av fyra föreläsningar som fokuserar på mjölkproduktion och mjölkkonsumtion. Även om den tar upp djurrättsliga aspekter av produktionen diskuterar den framförallt hur mjölkkonsumtion bidrar till flera olika cancerformer och i motsägelse till vad de flesta kanske tror snarare bidrar till benskörhet än hjälper till att motverka det. Eftersom filmen nästan uteslutande består av föreläsningar kan den vara lite svår att ta till sig. Men ämnet var så pass intressant och angeläget att det var värt en extra ansträngning att ta sig igenom den. Kul med filmer som slår hål på myterna om mjölk som ”en fantastisk sport- och livsdryck”.

Den sista filmen vi såg för dagen var Fowl play om äggindustrin. En film som på ett begränsat utrymme lyckas fånga den grymhet som hönor och kycklingar utsätts för samtidigt som den visar på hur engagemang från aktivister och människor som upplåter sina hem åt befriade djur ger hopp om förändring. Filmen är amerikansk men i förmiddags när vi slog på TVn visades på Rapport ett inslag om den svenska äggindustrin. Bilderna visar på en bedrövlig verklighet: De svenska burhönorna och även de frigående hönorna lever under slående lika förhållanden som dem i filmen.  Det märkliga med dagens ”avslöjande” är att man koncentrerar sig på slöseriet av kött och helt avstår från att uppmärksamma det absurda i att ”slösa” enskilda liv.

Filmen kan ses här:

 

Sista filmen för dagen var Behind the mask om djurrättsaktivisters arbete för att visa världen hur förhållandena inom djurindustrin ser ut.  Vi hade tyvärr en buss att passa och hann inte se den. Men som tur är finns den och flera av de andra festivalfilmerna på Youtube.

Via Seveneleven på Götgatan och en vegankorv åkte vi hem till Linköping igen med en massa nya intryck, tankar och ny inspiration. Festivalen började kanske lite trevande men när vi lämnade var både caféet och salongen välfyllda. Ett bra initiativ av Djurrättsalliansen som vi hoppas återkommer och växer till nästa år.

Hur jag blev vegan, del II

”Hur gör man när man vill bli vegan men hålls tillbaka av det man måste ge upp?”

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur jag tog beslutet att bli vegan. Nu tänkte jag försöka besvara min väns andra fråga: Hur gör man om man funderar på att bli vegetarian eller vegan men hålls tillbaka av tanken på allt man måste ge upp?

När jag blev vegetarian älskade jag kött. Jag åt bacon och köttbullar och köttfärssås.  Jag älskade att grilla kött och jag åt ofta kyckling. I sextonårsåldern började jag fundera på att bli vegetarian. Det var för mig en del av att utveckla mig själv. Visst funderade jag över djurrättsfrågor men jag tror att det främst handlade om min egen utveckling om mitt eget tonårsego. Att vara vegetarian kändes rätt för den person jag ville vara.

Jag tror inte att jag själv trodde att jag skulle kunna sluta äta kött. Jag tyckte helt enkelt att det var för gott. Men tanken hade börjat väckas och dagen kom när jag till slut insåg att jag var vegetarian, att jag inte skulle äta kött igen. Från den dagen har jag aldrig saknat att äta kött. Jag har aldrig känt det behovet. Däremot har jag även efter att jag slutade äta kött ibland tyckt om lukten av tillagat kött.

När jag blev vegan upplevde jag ungefär samma sak. Jag älskade framförallt ost. Jag hade ost i nästan all mat och åt ost i alla former till alla måltider. Jag trodde aldrig att det skulle bli svårt att sluta äta mjölkprodukter eller ägg men jag visste inte om jag skulle klara av att inte äta ost. Men från den dagen jag blev vegan har jag inte saknat ost. Jo förresten, det finns ett undantag: När jag går förbi en pizzeria och känner lukten av smält ost blir jag alltid sugen. Pizza och mjölkchoklad kan jag fortfarande bli sugen på. Som tur är kan man göra egen pizza och som tur är kommer jag ibland till pizzerior med veganostpizzor och som tur är finns det veganmjölkchoklad som jag unnar mig ibland.

Jag tror inte att man behöver oroa sig för att sakna det man ger upp när man byter kostvanor. När man väl har tagit sitt beslut att bli vegetarian eller vegan koncentrerar man sig på vad man kan äta då. Man letar efter nya produkter och ingredienser och man skaffar sig nya favoriträtter. Det blir en självklarhet att man inte kan äta vissa saker och därför tänker man inte heller så mycket på dem.

Jag har valt bort många saker som jag tidigare tyckte mycket om men det innebär inte att njutningen av att äta godsaker har försvunnit. Det är i många avseenden nyttigare att äta vegansk mat men jag ser samtidigt till att unna mig sådant som jag verkligen tycker om, sådant som inte är så nyttigt. Sedan jag blev vegan har jag till exempel börjat äta mycket mer chips än vad jag gjorde tidigare och jag gör feta såser till maten och sockriga kakor till efterrätt.

Jag har aldrig sett varken mitt val att bli vegetarian eller mitt val att bli vegan som någon uppoffring. Snarare har det varit ett sätt att utvecklas och hitta nya både nyttiga och onyttiga men framförallt goda maträtter, snacks och kakor.

Hur jag blev vegan, del I

Hur jag blev vegan, del I

”Hur bestämde du dig för att bli vegan?”

En vän från norr var nyligen på besök. Hon är själv köttätare men funderade under sin vistelse i Linköping en del på hur man blir vegetarian och vegan. Hon tyckte att jag skulle skriva något om hur jag bestämde mig för att bli vegan. Hur jag tog steget och varför? Hur gör man när man funderar på att bli vegetarian eller vegan men inte kan släppa tanken på allt man måste ge upp? Hon ville också att jag skulle skriva om hur man gör rent socialt. Hur fungerar det med vänner och familj och restaurangbesök och allt sådant när man skaffar sig en ny livsstil eller bara väljer att äta på ett annat sätt?

I tre inlägg ska jag därför försöka besvara hennes frågor och jag börjar från början: Hur och varför tog jag steget?

Visst är det en livsstil att vara vegan. Men när jag valde att sluta konsumera animaliska produkter var det just bara det jag gjorde. Jag ändrade inte klädstil, jag bytte inte vänner, jag blev inget hälsofreak, jag blev ingen superaktivist. Jag var mitt vanliga jag och jag är mitt vanliga jag. Samtidigt skulle det inte vara hela sanningen att säga att jag inte har förändrats av mitt val att bli vegan. Jag har hittat nya sätt att klä mig, fått nya lite nyttigare matvanor. Även om min chipskonsumtion ökat drastiskt… Jag har fått nya vänner men behållit de gamla och jag har fått ett större intresse av att förklara och berätta om varför jag är vegan och varför jag tycker att det är det bästa sättet att leva på.

För mig var beslutet att bli vegan både oväntat och självklart. Jag hade tidigare bott tillsammans med en vegan under en längre period. Så här i efterhand tycker jag själv att det är konstigt att jag inte tog det där steget då. Att jag trots att vi lagade veganskt fortsatte att köpa ost och mjölkprodukter som komplement. Samtidigt vet jag också så här i efterhand att jag inte var riktigt redo då. Jag hade några år tidigare blivit vegetarian och just då var det så långt jag kände att jag ville gå. Jag tror också att jag tänkte att jag inte fick, att jag inte kunde. Jag ville inte utmärka mig, inte vara till besvär. Jag trodde nog att man var tvungen att vara på ett speciellt sätt för att vara vegan att jag helt enkelt inte var tillräckligt cool för att vara vegan.

Chips blev godare när jag blev vegan

Det var först flera år senare tankarna på att bli vegan kom på allvar. Jag hade under en period varit ganska oengagerad. Jag var vegetarian och det kändes självklart även om jag ibland fuskade och åt fisk och även om jag nästan helt hade slutat fundera över djurrättsfrågor. Så befann jag mig plötsligt i en livskris som tvingade mig att börja fundera. Tillsammans med en vän började jag försöka äta mer och mer veganskt, åtminstone hemma. Jag tänkte fortfarande att det var ett för stort steg att helt och hållet bli vegan. Men precis som när jag blev vegetarian över tio år tidigare kom det en dag då jag bara bestämde mig. När jag slutade äta kött hade jag under en period trappat ner köttätandet men egentligen aldrig tänkt att jag skulle bli vegetarian helt och hållet. Så en dag insåg jag att det inte kändes bra att göra det halvdant och så blev jag vegetarian och precis på samma sätt kom jag sedan också att bli vegan.

Jag tror att det är de där små fröna som gör det. En tanke som väcks och finns med under en period. En vilja att göra små ändringar och sedan är man plötsligt en dag redo och då känns det ofta helt självklart. Då är all tvekan borta.

För mig var det en kris som gjorde inverkan. Det var delvis på grund av att tankar kom upp till ytan och ställdes på sin spets som gjorde att jag till slut tog beslutet att bli vegan. Jag tror att det ofta är någon händelse i livet som inverkar på sådana beslut men det kan lika gärna vara positiva händelser. Att man träffar människor som gör inverkan, som väcker tankar, att man blir kär. Jag tror inte att det alltid måste vara stora händelser. Det kan vara små små vindpustar med små små tankar som tycks passera ganska obemärkt men som sedan växer sig större och leder fram till nya beslut.

Jag blir alltid glad när någon jag träffar börjar fundera över frågor kring att vara vegan. Det är fint att få så ett frö hos någon annan. Att få bidra till den där första tanken. Som när min vän reste norrut igen och bland det sista hon sa var att hon verkligen inte var sugen på att äta kött. Och även om hon när hon kommer hem ändå äter kött gör hon det med nya tankar och perspektiv.

Augusti är kronärtskockstider!

När det blivit augusti och hösten kommer närmare börjar många prata om kräftor och kräftskivor. För många svenskar är detta en helig tradition som betyder fest och social samvaro. För oss veganer och vegetarianer är det inte lika kul.

Kanske dimper det ner ett inbjudningskort till en skiva man inte kan gå på för att man inte äter kräftor. Man vill gärna träffa sina vänner och normalt brukar man kanske ta med egen mat eller bli bjuden på något veganskt men när det handlar om något så specifikt som en kräftskiva känns det lite konstigt.

Men det finns ett perfekt alternativ till kräftätandet – Kronärtskockor!

Skockor är supergoda och äts på ett liknande sätt som kräftor. De kan tas med till festen eller varför inte ordna en egen skockskiva för vännerna!

Så här gör man:

  • Skölj skockorna och skär av stammen.
  • Koka i vatten i ca 40 minuter. Är de väldigt stora kan längre tid behövas. För att kolla om skockorna är klara kan man testa att dra av något av de yttre bladen – lossnar de lätt är det klart.
  • Lägg upp på fat och servera med mjölkfritt margarin och salt.
  • Kronärtskockorna äts sedan blad för blad. Doppa bladen i margarin och salt och ät köttet som sitter längst in på varje blad.
  • När alla blad tagits bort från skockan drar man av de strån som sitter längst ner för att komma tillkronärtskockshjärtat.
  • Bred hjärtat med smör, salta och njut!

Skockor är kanske inte det mest mättande att äta. Ett tips är att göra förrätt och efterrätt också. Varför inte en kantarellpaj hösten till ära och varför inte blåbärskaka eller äppelpaj.