Hoppa till innehåll

IV. Verktygslådan: Karnism

torn

I vår serie om viktiga och användbara begrepp och idéer inom djurrätt har vi tidigare tittat på moralisk schizofreni, speciesism och hur ett basargumnet för djurrätt kan se ut. Nu har turen kommit till begreppet karnism som den amerikanska professorn i psykologi och sociologi, Melanie Joy, myntat.

I en tidigare artikel gjorde jag ett försök att lite mer ingående fånga innebörden (se här), så jag kommer här bara göra en enkel sammanfattning och sedan ägna mig åt den kritik som riktats från delar av djurrättsrörelsen. Alla är nämligen inte förtjusta i det här nya begreppet.

Karnism

Melanie Joy beskriver karnism som en osynlig ideologi, som ett slags kluster av idéer vilka påverkar våra kostvanor. Det är de här idéerna gör att vi, utan att reflektera, kan se djur som föda. När vi  ena stunden kan ha en mycket nära och känslomässigt stark relation till vissa djur, framförallt husdjur, kan vi nästa stund äta ett annat, kanske en gris eller en ko.

Människan utsätter djur inom livsmedelsindustrin för ett enormt lidande enbart för njutningens skull. För att den här logiken ska fungera, menar Joy, har vi en uppsättning psykologiska mekanismer som hindrar ifrågasättanden.

-joy

Professor Melanie Joy

Viktiga roller spelar exempelvis osynliggörande/förnekelse (vi ”ser” inte problemen, vi håller dem utanför vår horisont), rättfärdigande (de tre N:en – att äta djur är naturligt, normalt och nödvändigt) och rationalisering (t.ex. ”de känner inte smärta som vi”, saknar personlighet, vi använder kanske ord som döljer att vi har med kännande individer att göra).

Kritiken

Speciellt två djurrättsförespråkare, Gary Francione och Corey Wrenn, har varit mycket kritiska mot det nya begreppet. De anser att det leder djurrättsrörelsen fel, att begreppet faktiskt krånglar till situationen. Så vitt jag kan se, tar kritiken huvudsakligen fasta på tre aspekter.

  • Begreppet bidrar inte med något nytt. Det Melanie Joy skriver om är redan väl omskrivet.
  • Karnism lägger vårt fokus på köttkonsumtionen istället för på hela vårt utnyttjande av andra djur.
  • Begreppet är kontraproduktivt, d.v.s., vårt engagemang riktas fel. Exploateringen, utnyttjandet av andra djur handlar inte om någon osynlig ideologi.

Inget nytt

Den första kritiken skulle kunna avfärdas ganska enkelt med ett ”Jaha?”. För även om Joy myntar ett nytt begrepp betyder det väl knappast att hon inte får använda och popularisera tidigare forskning?  Mycket av styrkan i Joys argumentation ligger i presentationen, hur hon förmår förpacka beprövade sociologiska och psykologiska tankegångar i en inbjudande design (som onekligen väckt mycket intresse).

Begränsat fokus

Nästa punkt är mer problematisk. Det finns emellertid en risk att den spännande förpackningen delvis är på bekostnad av en tydlig avgränsning av begreppet. När Joy försöker definiera karnism i  Why We Love Dogs, Eat Pigs and Wear Cows  skriver hon enbart om köttätandet.

På samma vis talar hon i flera artiklar enbart om kött. Någon kanske invänder att Joy bara försöker fånga en aspekt av vårt (destruktiva)  förhållande till andra djur, men det råder ingen tvekan om att hon också inkluderar andra former av utnyttjanden som ägg- och mjölkproduktionen. Exempelvis skriver hon: ”I also agree that carnistic conditioning is the reason people can, for instance, drink cow’s milk but not rat’s milk … ”. I tidigare nämnda bok [s. 147] beskriver hon faktiskt en vegansk diet som ”ideal”. Så varför denna otydlighet?

Jag misstänker att det Joy har gjort är en pragmatisk manöver, somliga skulle kalla det för eftergift, för att ge hennes läsare och publik känslan av att ”det viktiga är att du försöker”. Denna känsla förstärks när hon i samma sammanhang som hon beskriver vegansk kost som ett ideal skriver ”… for instance, a person eats meat once or twice a month consumes far fewer animals than somone who eats meat daily”.

Gary Francione skulle här förmodligen invänt att om något är moraliskt felaktigt, hur kan vi då acceptera en linje av det här slaget? Skulle vi accepterat en liknande argumentation om slaveri? Att 10 slavar är bättre än 100? Eller att det är okej att en person som misshandlar sin partner en gång i veckan istället för sju? Knappast. Om en handling är omoralisk, bör vi avstå från dem i största möjliga utsträckning. Francione och andra företrädare för den abolitionistiska linjen skulle kort sagt ha en mycket begränsad förståelse för Joys ”försiktiga” aktivism.

Jag ser definitivt ett problem med Joys pragmatik. Hon utmanar ett orättvist och omoraliskt system, hon beskriver pedagogiskt de olika psykologiska mekanismer som konserverar och upprätthåller det … och så denna anpassning och eftergift till samma system!

Frågan är emellertid om det här skadar hennes huvudsakliga projekt och syfte. Jag är inte så säker på det. Om vi skalar bort den här modererande, anpassade hållningen som jag ser som en typisk utilitaristisk ”defekt”, finns det fortfarande ett spännande närmande till vår kosthållning kvar. Vad kan vara fel med att studera psykologin bakom kosten?

Personligen ser jag inget problem med att binda samman denna forskning med en abolitionistisk position (d.v.s. att vi bör upphöra med allt onödigt utnyttjande av djur och sluta se dem som varor och objekt). Precis som fallet var med slaveriet och som är fallet med sexism, är det för mig uppenbart att många psykologiska mekanismer hindrar oss att se klart. För att ta ett exempel, de olika rättfärdiganden karnister Joy talar om (att äta kött är naturligt, normalt och nödvändigt), ja dem hör förmodligen varje djurrättsförespråkare regelbundet från sina köttätande vänner.

En av våra viktigaste uppgifter som djurrättsaktivister är – och det är både Joy och Francione överens om – att informera och utbilda vår omgivning. Här kan kunskaper från olika forskningsfält bidra. Ett problem med karnismen är emellertid att det presenteras som ett huvudfokus  för djurrättsrörelsen, vilket leder oss vidare till nästa punkt.

Kontraproduktivt

Är speciesismen idag verkligen en produkt av en osynlig ideologi? Francione menar att problemet ligger i den välfärdetik som dominerat vårt förhållande till djur sedan ett par hundra år tillbaka.

Den har delvis ändrat form då den numera säger sig eftersträva –  den långa reformvägen – ett samhälle utan djurförtryck, men gör egentligen samma misstag som tidigare. Francione menar att den inte gör själva nyttjandet (utnyttjandet), av andra djur till huvudproblemet, utan hur vi behandlar dem. Genom att få oss att koncentrera uppmärksamheten på små, påstådda förbättringar, spelar vi bara djurförtrycket i händerna. Human livsmedelsproduktion är en lögn. Djur bör aldrig betraktas som varor, produkter eller tillhörigheter.

När så Joy talar om en osynlig ideologi – ett system av tankar och idéer som i hemlighet påverkar våra kostval, menar Francione att hon leder in djurrättsrörelsen i fel riktning. Han frågar retoriskt: ”Do you know anyone (apart from other abolitionist vegans) who disagrees with the notion that it’s morally acceptable to use animals but that we have a moral obligation to treat them ‘humanely’.” Han svarar att vi förmodligen inte gör det, att i stort sett alla – inte minst de som utnyttjar andra djur – skulle säga att de omfamnar den här välfärdsetiken. ALLTSÅ: Det är denna ideologi som ska ifrågasättas.

Francione har givetvis rätt, men råder det en konflikt mellan å ena sidan att studera vår relation till kosten och vårt engagemang för att avslöja myten med välfärdsetiken? Förmodligen inte. Dessvärre är  Joys praktiska syfte med karnism  mer komplicerat än så. Hon föreslår på sin hemsida ett skifte i fokus för djurrättsrörelsen. Vi ska inte i första rummet övertyga våra vänner att helt sluta utnyttja djur och bli veganer utan söka avslöja och utmana karnismen som den ”osynliga ideologi” den är.

Problem? Ja, jag tror det. Om vi väljer att formulera huvudproblemet som en osynlig ideologi istället för ett omoraliskt system, klipper vi av den röda tråd som binder, och har bundit, samman all kamp mot orättvisor. För det är inte svårt att identifiera den värdering som ligger till grund för dagens djurförtryck – djuret som ägodel, som ”något” du kan nyttja efter behag. Om vi dessutom betänker att den här ideologin är svåravgränsad  (lägg märke till att vi talar om ett system av olika mekanismer som  påverkar och förstärker varandra) och lätt kan förvandlas till en ursäkt (”visst, jag gör kanske fel, men det är inte mitt fel, det är systemet…), kan Joys förslag på skiftat fokus bli hämmande för rörelsen. Hon skulle kanske invända med sin jämförelse med feminismens förhållande till sexism: Genom att koncentrera sig på sexismen snarare än feminismen har feminister gjort stora framsteg. Analogin är en smula märklig – är inte kritiken och blottläggandet av sexismens mekanismer en nödvändig del av det feministiska arbetet, inte ett fokus?

Frågan jag ställer mig är varför vi ska skifta fokus? Varför kan vi inte bara se begreppet karnism som ett pedagogiskt bidrag, om än begränsat, till vår förståelse av dagens djursyn?

Inga kommentarer än så länge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: