Hoppa till innehåll

”Eternal Treblinka” av Charles Patterson

mur

All other creatures were created merely to provide him with food, pelts, to be tormented, exterminated. In relation to them, all people are Nazis; for the animals it is an eternal Treblinka. Isaac Bashevis Singer 

Charles Patterson är författare till flera böcker och texter om förtryck, motstånd och antisemitism. ”Eternal Treblinka” ska enligt hans hemsida även översättas till svenska.

Vi måste lära av historien. Är det inte det vi fått höra i skolan sedan barnsben? Kanske hade också tyskarna lärt sig det på 30-talet. För att lära av historien räcker det inte att ta avstånd från de yttre skeendena; barbariets yttre former. De principer och de mönster som gjorde handlingarna möjliga måste avtäckas. Det kräver dock mod, för plötsligt stirrar vi kanske rakt in i vår egen spegelbild.

Kanske kan Charles Pattersons motiv för att skriva sitt mycket ambitiösa verk Eternal Treblinka: Our Treatment of Animals and the Holocaust sammanfattas med några rader skrivna av den politiska konstnären Sue Coe efter att hon hade besökt ett slakteri:

My annoyance is exacerbated by the fact that the suffering I am witnessing now cannot exist on its own, it has to fall into the hierarchy of a ”lesser animal suffering.” In the made-for-TV reality of American culture, the only acceptable genocide is historical. It’s comforting – it’s over. Twenty million murdered humans deserve to be more than a referens point.

Pattersons huvudfokus är liksom Majorie Spiegels (The Dreaded Comparison) och Pelle Strindlunds (Jordens herrar) samhällsnivån – hur hierarkier konstrueras, kamoufleras, och befästs. Om vi accepterar att människan är en social varelse som växer upp och påverkas av ett socialt sammanhang, inser vi också att åtskiljandet individ – samhälle är mycket svag. För att bevara en maktordning krävs att en världsbild konstrueras och införlivas. Det vet alla som levt under kolonialismens förtryck. Det vet alla de som behandlats som ”djur” på grund av sin hudfärg. Det vet alla kvinnor som slagits och slåss för jämlikhet.

”I have a great love of animals, and feel that in them and from them we can learn a lot about the mysteries of the world because they are nearer to them than we are.” Isaac Bashevis Singer

Denna maktordning är finurligt konstruerad. Den verkar i det tysta. Den är omedveten. Tidigt införlivas en bild av hierarki i våra medvetanden. Goda människor, människor som vill väl – som vill rättvisa – växer upp och delar samma horisont. Sakta men säkert nöts varje tvivel ner. Jag har mött mer än en vän som sorgset eller uppgivet berättat att hon en gång åt vegetariskt eller veganskt. Men så var det något som hände. Det blev besvärligt. Det blev en uppoffring. Maktordningen i arbete!

Patterson blottlägger en närmast kuslig sanning. Inget av det som skett och sker, har skett och sker av en tillfällighet. Han ser tydliga samband mellan hur vi behandlar djur och hur vi behandlar människor. Det tycks finnas ett tydligt mönster i historien: Först upprättar vi murar mellan oss och andra (lägre stående) djur, sedan behandlar vi människor som djur. Patterson beskriver i första delen av boken historien om hur människans överhöghet skapades.

För att ge oss lite tidsperspektiv kan man göra ett tankeexperiment. Om jordens historia var en 1000-sidig bok skulle historien om homo sapiens bara uppta sista raden. Domestiseringen av djur; får, getter, kor och andra boskap inleddes först under de sista bokstäverna. För ca 11 000 är sedan lärde sig herdar att i större utsträckning kontrollera djur:

…herders learned how to control the animals’ mobility, diet growth, and reproductive lives through the use of castration, hobbling, branding, ear cropping, and such devices as leather aprons, whips, prods, and aventually chains and collars.

Djurförtrycket kan ta sig de mest absurda och respektlösa uttryck, exempelvis under juletider.

Patterson berättar vidare om hur det hierarkiska tänkandet där allt och alla hade sin givna plats redan mycket tidigt legitimerades av tänkare som Platon och Aristoteles. Platon ansåg att allt hade sin plats och därmed sitt värde; greker (högst förstås), icke-greker, slavar, kvinnor och djur. Renässansens och upplysningens tänkare fortsatte på den inslagna vägen om än med andra kriterier. I den humanocentriska världsbild som målades upp var djuren till för människan och hennes syften. Även om den kristna kyrkan rymde starkt djurvänliga personligheter som Ambrosius, olika keltiska helgon, Franciskus av Assisi, St Bonaventura och andra, kom den dominerande strömningen tyvärr att betona människans ställning som skapelsens krona med makt att bestämma över alla andra.

Om vi börjar titta närmare på dagens djurhållning, menar Charles Patterson, och jämför den med Nazityskland är likheterna slående. Vi har först och främst byggt upp en hög mur mellan arten människa och alla andra. Den är inte bara deskriptiv, utan söker visa att vår arttillhörighet ger oss rättigheten att behandla andra arter som medel för vår njutning. På olika sätt övertygas vi om att så är fallet. Inte sällan ges historisk eller religiös legitimitet åt våldet: ”Så har det alltid varit” eller kanske ”Vi har en av Gud (eller, för den delen, av evolutionen) given rätt att göra vad vi vill med skapelsen.” Båda försvaren lever i hög grad kvar.

Ett annat sätt på vilket den mänskliga överhögheten försäkras, är genom att konstruera en vetenskaplig mur som söker visa att biologiska skillnader innebär skillnader i värde. Patterson visar tydligt att den rörelse som kom att ideologiskt göra Förintelsen möjlig – eugeniken – hade starka försänkningar i boskapsuppfödningen. Läran menade att samhället genom selektiv avel kunde förbättra människans egenskaper. Man trodde att mycket rigida genetiska mönster bestämde våra egenskaper. Att vissa människor var lägre stående än andra togs för givet. En del föddes som avarter utan intellekt, moral, eller som kriminella. Andra hade turen att ha anlagen för att exempelvis bli genier.

De amerikanska förgrundsgestalterna Charles B. Davenport och Harry H. Laughlin hade båda sin bakgrund inom djuraveln, den förre inom ABA, American Breeders Association, som var den första nationella organisationen som studerade genetik och ärftlighet i USA. Flera av eugenikens mest kända praktiska tillämpningar var direkt hämtade från boskapsskötseln: Tvångssteriliseringar, rassegregation och immigrationsrestriktioner. På 30-talet hade mer än hälften av USA:s stater infört lagar som tillät sterilisering av kriminella och psykiskt sjuka personer.

At each step of the way along the road to genocide, animal exploitation – breeding, culling, and slaughtering- paved the way.

Davenport och Laughlin var liksom många av sina kollegor inom rörelsen, starka antisemiter och de gjorde sitt bästa för att se till att judiska flyktingar stannade utanför gränserna. Det ansågs vitalt att skydda landet från de (lägre stående) människor som ansågs bära på dåliga anlag. I Tyskland såg forskare (och även Adolf Hitler personligen) med beundran på det stora landet i väster som kommit att framstå som en modell för den praktiska implementeringen av det som i Tyskland kom att kallas rashygien. Snart skulle emellertid Nazityskland vara i fatt, ivrigt understött och påhejat av amerikanska eugeniker. Nazisterna drog emellertid tillämpningen till sin absoluta spets när de började döda de ”lägre stående”. Det kallades inledningsvis för dödshjälp och intressant nog talades det om mer eller mindre ”humana” metoder (precis som inom dagens djurindustri).

Den mur nazismen liksom djurindustrin upprättat hålls ihop av språkbruket. Joan Dunayer författare till den mycket intressanta boken Animal Equality: Language and Liberation, skriver:

How do we justify our treatment of nonhumans? We lie – to ourselves and to each other, about our species and about others. Deceptive language perpetuates speciesism, the failure to accord nonhuman animals equal consideration and respect. Like sexism or racism, speciesism is a form of self-aggrandizing prejudice. Bigotry requires self-deception. Speciesism can’t survive without lies. Standard English usage supplies these lies in abundance. Linguistically the lies take many forms, from euphemism to false definition. We lie with our word choices. We lie with our syntax. We even lie with our punctuation.

På samma vis finner vi också i det svenska språket gott om ord som skapats för att förnedra och förminska eller för att kamouflera vad som egentligen sker runt omkring oss. Patterson ägnar ett kapitel åt just hur språkbruket först använts mot (andra) djur och sedan överförts till människor. Det var knappast en slump att judar ständigt jämfördes med djur, och att jämförelserna sedan användes för att just legitimera förföljelse. Förföljelsens förutsättning är det hierarkiska tänkandet. I själva begreppet ”avhumanisering” ligger därmed en viktig lärdom.

När muren är rest; när distansen mellan vi och ”de andra” är normaliserad och när språkbruket som speglar detta förhållande tas för givet, gror förtrycket och tar sig de mest absurda former. Patterson menar att det sätt på vilket våldet institutionaliserades i Tyskland är identiskt med hur våldet institutionaliserats inom djurhållningen. Faktum är att slakteribranschen var en tidig modell för såväl verkstadsindustrin som förintelselägren. Du kanske förknippar det tidiga användandet av löpandebandprincipen med tillverkningen av Ford-bilar. Även om det är sant att Henry Ford var en av pionjärerna att tillämpa principen inom verkstadsindustrin, beskrev han dock själv hur slakteribranschen inspirerat honom. En arbetsdelning som bygger på att enskilda arbetare gör olika specialiserade moment, rutinmässigt och i ständig upprepning, är förstås en mycket attraktiv modell för både slakteriet och förintelselägret. Det är inte meningen att man ska känna, ifrågasätta eller ens bry sig.

Isaac Bashevis Singer, nobelpristagare i litteratur, bestämde sig tidigt för att bli vegetarian. Han förlorade själv sin mor, lillebror och stora delar av sin släkt under judeförföljelsen och såg en lika slående som obehaglig likhet mellan de mekanismer som gjorde Förintelsen möjlig och de som gör vår tids djurförtryck möjligt. Flera av karaktärerna i hans romaner och noveller närmar sig frågan.

Eternal Treblinka handlar inte bara om att avslöja etableringen av en maktordning som ger legitimitet åt förtryck; dödandet och utnyttjandet av de lägre stående individerna. Boken handlar också om ljusen som lyser i mörkret. I den tredje delen gör Patterson en rad personporträtt inom djurrättsrörelsen.

Det visar sig att några av de starkaste förespråkarna (som exempelvis Anne Muller, Peter Singer, Henry Spira, Albert Kaplan och Aviva Cantor) har en judisk bakgrund, där de historiska erfarenheterna spelat en viktig roll för att deras medkännande utvidgas till att inkludera också djur. Det känns som en passande avslutning att citera en av de tyska soldaterna som överlevde kriget. Dietrich von Haugwitz, tar upp frågan huruvida tyska folket inte kände till vad som pågick:

People knew very well that the Jews were systematically removed from everywhere and shipped off like cattle, and they lent a hand everywhere to the expulsion. As for the details of the extermination, people didn’t want to know!

Inga kommentarer än så länge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: