Hoppa till innehåll

Tar du det röda eller det blå pillret?

pill

I den enormt framgångsrika filmen Matrix lever människan förtryckt i en konstruerad verklighet. När huvudpersonen Neo möter den mystiske Morpheus erbjuds han ett val: Han kan välja att ta det röda pillret och se verkligheten som den är eller han kan ta det blå och fortsätta leva inkopplad i Matrix. Som man kunde ana väljer han det röda och allt förändras. Bedrägeriet avslöjas och kampen börjar.

Trots att Matrix använts i otaliga filosofiska exempel för att visa svårigheten, och möjligheten för den delen, att avtäcka en destruktiv föreställningsvärld, passar den alldeles utmärkt in i Melanie Joys studie av valet att äta kött.

Vad är det som gör grisen ätbar men inte hunden? Grisen är ett av jordens mest intelligenta och känsliga däggdjur, utvecklad för ett avancerat socialt liv. De har lätt att visa tillit, gillar fysisk kontakt som exempelvis att bli kliade och äger förmågan att både känna rädsla, ångest och glädje. Forskning visar att de har en kognitiv förmåga som kan överglänsa en hunds (eller en tre-årig människa).

Ändå…. Ändå, har grisen blivit vår mat. Vad handlar det här om egentligen? Melanie Joy ställer frågan i sin mycket angelägna bok Why We Love Dogs, Eat Pigs and Wear Cows. Få personer är nog bättre lämpade. Joy är professor i både psykologi och sociologi och har ägnat mycket tid åt att undersöka våra attityder mot andra djur, såväl på samhälls- som individnivå.

”And like the cinematic Matrix, the matrix of carnism can only imprison pur minds and hearts as long as we guard our own cells, as long as we are willing participants. It can only block the truth as long as we can tolerate living a lie.”

Svaret är karnism. Att äta kött, precis som att avstå från det, är ett val. Det är emellertid ett mer eller mindre omedvetet val för köttätandet omges av ett helt system av värderingar och antaganden som Joy kallar karnism. Fortfarande är det inte köttätandet som anses onormalt, fortfarande är det snarare valet att avstå som kontrasterar mot normaliteten. Det här är viktigt för Joy. Ofta betecknar begreppet vegetarian (och vegan) inte bara ett val att avstå från kött, utan också ett sätt att välja hur man vill relatera till världen. Vare sig vi äter kött eller inte, är själva ätandet ett beteende integrerat i vår idévärld. På samma vis med vår konsumtion av kött: Den är ett också ett sätt att välja hur man vill relatera till alla dem vi delar världen med.

Melanie Joy lär oss alltså att kostval handlar om ett relativt genomgripande vägval. Det handlar inte bara om information, det handlar om att låta sig informeras. Hon visar hur en rad psykologiska försvarsmekanismer aktiveras när dessa frågor väcks. Mer än så, Joy visar att samhället genomsyras av en ideologi som gör det lätt och enkelt att äta kött – helt utan att få samvetskval.

Hon visar, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, hur de tre N:en tidigt inpräntas i medborgarnas medvetande: kött är normalt, kött är naturligt och kött är nödvändigt. Tänk efter! En klar majoritet av argumenten för en animalisk diet bygger på dessa föreställningar. De finns i olika tappningar, men äger samma ursprung.

För att fortsätta delta i ett våldsamt system (som ju onekligen animalieproduktionen är) krävs ”skydd”, strategier som syftar till att hålla borta verkligheten. Här beskriver Joy en ”kognitiv trio”.

  • Objectification. Man ser och benämner andra djur som saker utan egenvärde. Tänk bara på alla begrepp som används för att skyla det som egentligen avses!
  • Deindividualization. Man ser djur som abstraktioner, som en grupp med förmodade egenskaper. Så fort vi ser individerna störs processen. Ett bra exempel är väl just hunden som många, och helt naturligt, fått en nära relation till. Hunden är någon, någon som förhoppningsvis är älskad och aldrig kommer bli berövad sitt liv för att vara mat.
  • Dichotomization. Det skapas kategorier – en förutsättning för karnismen (liksom för rasismen eller könsförtrycket för den delen) är att det finns ett vi och ett dem. Karnismen är till sin natur exklusivistisk – den vill knappt att vi ska kalla oss själva djur ens!

Ja, grisen har en blick.

Why We Love Dogs, Eat Pigs and Wear Cows visar att djurrättsrörelsen måste arbeta långsiktigt, uthålligt och respektfullt. Historien har tydligt visat att attitydförändringar tar tid. Vi måste visa vem och vilka vi talar om, vi måste göra alla dem som är osynliga synliga, ge alla dem som inte kan tala röst.

Vår stora utmaning: Hur gör vi de djur som utnyttjas och dödas till individer?

Boken hittar du exempelvis på Bokus eller Adlibris.

8 kommentarer Kommentera
  1. Du är klok du Kim! Och jag tror att rätt få skulle ha velat moffa i sig ”Babe” efter att ha sett filmen. Om jag åt kött skulle jag käka hund. För att iaf behandla alla lika. (Max, min dalmatiner, gav mig just onda ögat…)

    12 juni, 2012
    • Tack, ja, jag tror verkligen Joy är något på spåren här. Det är kanske genom vårt sätt att relatera till våra (älskade) husdjur som dubbelmoralen tydliggörs allra bäst… Hälsa fina Max och ha en finfin sommar! //Kim

      14 juni, 2012
  2. Jättebra text! Min plan är att i sommar ta fram en svensk version av Melanie Joys föredrag/presentation som bygger på hennes senaste bok som nämns här. Jag ska hålla föredraget vid två olika tillfällen i augusti respektive september. Jag hoppas att fler i Sverige senare ska vilja göra samma saker för att jag tror att det kan finnas styrka i beskrivningarna/analyserna som Joy ger. allt gott, Martin (smedjeback@gmail.com)

    13 juni, 2012
    • Tack för det Martin.
      Det låter som ett spännande föredrag du har på gång. Jag blir mycket nyfiken. Kommer du hålla det i närheten? Låter som ett tema som skulle vara högintressant för Djurens rätt, Linköping.
      Allt gott till dig/Kim

      14 juni, 2012
  3. Hej!

    Jag tycker detta är överdrivet. Jag tycker det är helt okej att äta kött om bara djuren behandlas värdigt (in i det sista). Därför försöker jag handla ekologiskt. Och jag tycker då att man kommer undan många av de ”problem” som djurrättsorganisationer som ni gärna ser.

    Det har i alla tider ätits kött. Visst, man har inte alltid ätit hund (eller katt för den delen), men man har alltid ätit kött.

    Jag ser inga problem med att äta kött om bara djuren dels har behandlats väl, dels har fått leka av sig och växa upp.

    Det är nästan så jag tycker likadant om människor. För varför ska vi bara ruttna bort i jorden när vi skulle kunna bli föda för högre stående varelser (om dom fanns) när vi dör? Själv är jag t.ex för organdonation (även om levern nog inte duger så mycket till🙂

    Jag skulle inte ha nåt emot att få dö av nåt annat än hög ålder. Så länge det sker värdigt, smärtfritt och på min egen begäran, förstås.

    Det är dock det här som köttindustrin måste anamma. Man kan inte våldföra sig på djur och t.ex elda upp hönor bara för att det blir för dyrt att frakta dom till slakt.

    Det är absurt (men tyvärr sant).

    Inte minst för att dom knappast eldas upp med bedövning (för det skulle ju också kosta pengar…).

    Slutligen skulle jag vilja säga att jag vetefan om jag vill dö av hög ålder (även om man ju hoppas få vara så ”lyckosam”).

    Personligen skulle jag inte ha nåt emot att få somna in tidigare. Bara det inte gör ont…

    MVH/Roger
    PS
    Jag är helt säker på att grisorgan har använts vid transplantationer.

    Jag är dessutom säker på att djur har mycket mer av ett känsloliv, såväl som intellektuellt liv, än vi hitintills trott.

    Vi behöver inte ens titta på hundar, vi kan titta på fåglar…

    25 oktober, 2012
    • Hej Roger!

      Tack för dina tankar om djurrätt. Jag värdesätter dem.

      Efter att ha läst din kommentar, har jag några reflektioner.

      Den första rör din hänvisning till historien. Du skriver att människan i alla tider ätit kött och att det därför skulle vara okej att göra det nu. Jag tror också vi kan lära oss en hel del av historien.

      Vi kan lära oss en del om vad vi vill med våra liv och hur vi vill leva dem, och vi kan inte minst lära oss hur vi inte vill leva dem. På sätt och vis är det kanske som att växa upp i en familj: En del mönster bevarar vi, en del bryter vi med. En hel del mönster är vi inte ens medvetna om förrän de blir ett problem senare i livet. I samhället har det historiskt funnits en hel del mönster/sätt att handla på som tagits för givna – en hel del har som du vet varit mycket destruktiva! Aga, slaveri, olika våldsyttringar, förtryck av vissa grupper… ja du förstår vart jag vill komma. Därför tror jag det är viktigt att vi lever i nuet och i framtiden när vi gör moraliska avvägningar.

      Som jag ser det är vår hjärna en gåva som inneburit fantastiska möjligheter, men den innebär också att vi fått ett särskilt ansvar, inte minst gentemot de svagare, de förtryckta och mindre lyckligt lottade. Vi kan välja och med valet kommer ansvaret. Du skriver att du ogillar att man behandlar djur ”ovärdigt”. Det är bra. Överhuvudtaget gillar jag att du dels funderar på frågan, dels väljer att sätta din gräns. Fler borde göra det medvetna valet. Kravmärkt kött (som du tydligen försöker konsumera) är visserligen inget bevis på att djuren skulle behandlats värdigt, men likväl har de troligtvis behandlats bättre än det stora flertalet (i exempelvis grisarnas fall, har bara ca 1 % fått vistas utomhus någon gång under sina liv). Kravmärkningen är i grunden ett sätt att försöka hävda ett mer tillförlitligt djurskydd som länge visat sig vara undermåligt. Naturligtvis är varje insats för att minska lidandet bra. Önskar bara att det gjordes mer. Betydligt mer.

      Här finns emellertid problem och det största handlar nog delvis om det där ordet ”värdigt”. Vare sig vi äter vanligt kött (alltså icke-kravmärkt) eller inte blir djuren med nödvändighet någonting som är till för oss – de blir objekt och ett objekt kan inte behandlas värdigt – åtminstone inte som jag använder ordet.
      Exempelvis: Vare sig vi äter en ekologisk kalv eller en som levt sitt extremt korta liv på en krav-gård, så äter vi ju faktiskt en kalv! Vare sig vi dricker krav-mjölk eller inte har vi likväl bokstavligen snott den någonstans… (kanske innan vi snodde kalven ). Vare sig vi slaktar en krav-gris eller en vanlig gris, är det lika mycket slakt (för övrigt tror jag inte kravmärkningen reglerar hur gammal grisen ska vara för att slaktas så förmodligen blir inte den heller mer än ett halvår innan den ska dö. Rätta mig om jag har fel.) Ja, jag kan fortsätta med samtliga djur som vi utnyttjar inom livsmedelsindustrin, men är säker på att du förstår vad jag menar. Kravmärkning förändrar inte förtryckets/utnyttjandets natur. Fortfarande får smaklökarna avgöra moralen.

      Som jag ser det, kokar allt ner till en grundfråga: Behöver vi utsätta grisarna, korna, kycklingarna och andra djur för det här? Är det nödvändigt? Mer och mer forskning visar (som du kommer in lite på) allt tydligare att andra djur liknar oss mer än vi någonsin kunnat och velat tro; hur väl utvecklade språk de har, deras individuella olikheter, hur imponerande minne många har, deras förmåga att känna smärta, men också ångest, rädsla och lycka. Kanske skulle världen bli en bättre plats om mänskligheten visade en mer medkännande sida (gentemot ANDRA kännande individer)?

      Du skriver: Jag skulle inte ha nåt emot att få dö av nåt annat än hög ålder. Så länge det sker värdigt, smärtfritt och på min egen begäran, förstås.
      Det finns en avgörande skillnad här: Du väljer, ja du talar om din ”egen begäran”. Det här är rätt intressant. Jag antar att du tänker dig en situation när du är svårt sjuk eller av någon annan anledning inte tycker livet är värt att leva. Att lidandet väger över. Du vill få möjligheten att välja. Försök tillämpa denna tankegång till djurens situation. Vilken bäring har det här resonemanget på kalven, på grisen eller kycklingen? Har de en liknande valsituation innan deras liv ofta blir extremt förkortat? Anta vidare att de flesta djur faktiskt föredrar att leva och dessutom leva i en miljö som ger utrymme för deras naturliga beteenden – det mesta talar för det – får de det?

      I vårt än så länge av karnism färgade samhälle blundar många av oss för det val de själva faktiskt gör när de exempelvis äter en köttbit. Melanie Joy betonar mycket klokt att vi är omgivna av antaganden och värderingar som legitimerar att vi behandlar andra djur enligt ”might makes right” -principen. Vi är alla, vare sig vi vill det eller ej, delar av denna ordning. Det vi måste göra är att ta mod till oss och våga ifrågasätta också mönster som tas för givna. Är det inte så moralen utvecklas?

      Avslutningsvis önskar jag dig lycka till med ditt val att bara äta kravkött. Även om jag (uppenbarligen) tycker att det bästa valet är att äta en vegansk kost, respekterar jag fullständigt ditt beslut.

      Allt gott,
      Kim, Grymt sa grisen

      26 oktober, 2012
      • Hej Kim!

        Jag tycker detta är intressant.

        Och jag visste att nån så seriös som du skulle hugga på:

        1) ”Man har ätit kött i alla tider”
        2) ”…på min egen begäran, förstås”

        Jag håller lite med dig om att gammal moral inte behöver vara ny moral.

        Jag har försökt modifiera mitt andra påstående på ett antal frustrerade sätt.

        Till exempel:

        Låt oss säga att det fanns högre stående varelser än oss. Vi skulle då kunna vara grisar i praktiken.

        Låt oss säga att vi grisar visste om att vi lever för att bli mat för människor.

        Men att vi tillåts bli vuxna.

        Säg då att vi kommer dö nånstans efter trettio. Bara för att bli människoföda.

        Om jag var den grisen som förstod det så skulle jag nog ändå inte gå med på detta.

        Även om avlivningen skulle ske smärtfritt.

        Så här kommer mitt stora dilemma med att äta kött:

        Det går inte att motivera!😀

        Så jag får blunda.

        För jag älskar kött (och hatar grönsaker).

        Även om jag hittat mina favoritgrönsaker (Findus kallar dom ”Broccoli Mexicana”). De innehåller favoriterna majs, paprika och broccoli.

        Eftersom jag är aningen fet också är det schysst att äta dom istället för onödiga kolhydrater (som pasta).

        Så jag tinar dom jämt. Till både fläskkarre’ (mitt favoritkött) såväl som svamp-stuvning modell bolognese.

        Jag har faktiskt också en del vegetariska rätter på min repertuar. En är kantarell-bolognese en annan är tonfisk-omelett.

        Men när det gäller att vara seriös vegetarian tycker jag personligen att man då inte ens borde äta fisk.

        Detta för att de ju också har en mamma och en pappa.

        Även om djurhållningsproblematiken ju inte är densamma.

        Men om en vegetarian ska få full respekt från mig så ska den inte ens äta fisk.

        Veganer är således den högsta respekten även om jag tycker ni överdriver.

        Kor behöver mjölkas. Annars sprängs deras juver (rätta mig om jag har fel).

        Och jag fullkomligt älskar komjölk!

        Hönor värper sina ägg oavsett hur dom behandlas (tyvärr?).

        Att i det läget köpa hönsägg som tom varit ”frigående utomhus” ser jag inga som helst problem med. De är dessutom obefruktade så vi sabbar inget.

        Vad jag mest vill säga är att vi får helt enkelt inte våldföra oss på djur. Dom är alldeles för fantastiska och älskvärda för det. Men om vi kan leva mer i symbios än mycket av det ”industrialiseringen” håller på med, så är naturligtvis det behjärtansvärt.

        Ekologiskt odlade animaliska produkter är därför det bästa!

        MVH/Roger

        29 oktober, 2012

Trackbacks & Pingbacks

  1. IV. Verktygslådan: Karnism |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: