Hoppa till innehåll

Helgon & profeter: Om att acceptera sina begränsningar

2618663967_608de29813_o

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.”

Martin Luther Kings ord klingar lika vackert idag som de gjorde igår. Ingen kamp existerar utan att den förtrycktes röst hörs. Vare sig det är den förtrycktes egen röst eller någon annans, är detta förutsättningen. Det kävs ett ställningstagande.

Orden väcker emellertid en ofrånkomlig fråga. Varför tystnar de goda? Jag tror att här ligger en av vår tids viktigaste frågor. Inte bara för djurrättsrörelsen, utan för varje form av engagemang som syftar till att förändra samhället, att göra vår värld till en bättre värld.

Frågan har förstås sysselsatt många och fått många svar. Kanske finns inget för alla tider och alla platser. Bland annat har det kanske handlat om lathet, ibland om okunskap eller varför inte feghet? Att våga stå för vad man tror på, och dessutom gå mot strömmen, kräver som bekant ofta mod.

I den här texten ska jag koncentrera mig på ett annat svar: Känslan av otillräcklighet. Jag talar om den där skavande känslan att vi ”ändå inte kan leva upp till våra ideal.” Inte sällan får denna känsla hjälp av olika typer av förlöjliganden (jag hörde själv häromdagen, på tåget, hur en vuxen man gjorde sig lustig över att en tonårig tjej inte alltid klarade att ”låta bli kött” på fotbollslägren).

Den här känslan av otillräcklighet kan infinna sig när jag slutat äta kött, men fortfarande äter fisk, den kanske infinner sig när jag slutat äta djur, men fortfarande använder mejeriprodukter. Kanske jag helt slutat använda livsmedel från djurriket, men fortfarande har garderoben full av skinnskor…

Vem har inte haft den där känslan av otillräcklighet? Den är inte unik för den som vaknat just för djurrättfrågan, utan tycks lika vanlig för andra typer av engagemang, t.ex. miljö, eller för olika sociala frågor.

Jag tror att det finns två sätt att reagera på känslan: Resignation eller acceptans.

Vi kan betrakta djurrätt som en ”allt eller inget”-fråga och anse oss diskvalificerade från att delta i varje försök att förändra beteendemönster. Det här förhållningssättet smittar lätt av sig i hur man möter omgivningen. Om en person förespråkar förändring, är då vår första fråga inte ”Vad menar hon?” eller ”Varför tycker hon det?”, utan ”Lever hon som hon lär?”. Attityden liknar inte sällan kvällspressens och lägger hela sitt fokus på tillkortakommanden. Det riktiga i en persons ställningstagande bygger på att dennes liv och leverne fullständigt harmonierar med idealen. Här ligger ständigt fördömandet på lur – både mot sig själv och mot andra.

Det andra sättet att reagera på känslan av otillräcklighet är att se sin dröm om ett bättre samhälle, som ett kontinuum – vi inser och accepterar att vi aldrig någonsin blir fullkomliga, att det alltid finns utrymme för moralisk utveckling och förändrade förhållningssätt. Överdrivna krav på fullkomlighet inom ett område vingklipper oss bara. Jag tror det var den tyske filosofen Arthur Shopenhauer som uttryckte att ”lika lite som helgonet behöver vara profet, behöver profeten vara helgon.” Det är så sant. Att argumentera för rättvisa innebär inte ofelbarhet. Du kan i princip arbeta på ett slakteri och ändå ha fullständigt rätt när du förespråkar ett veganskt samhälle.

Inte många sociala förändringar hade varit möjliga med det tidigare förhållningssättet. Precis som Peter Singer konstaterar lever vi idag i ett samhälle där en majoritet växer upp i en miljö där djurförtryck tas för given. Vår uppväxt är så fullständigt genomsyrad av speciesism (artförtryck) att vi inte ens är medveten om den. Om du väljer att sluta äta kött i morgon (varför inte?…), är det ett oerhört betydande steg du tar. Det är en början.

Nya frågor kommer vakna; du kommer ständigt bli påmind om vad som betraktas som självklarheter i samhället – bland främlingar likväl som vänner, nära och kära. Du kommer finna saker i garderoben och i toalettskåpet som inte längre harmonierar med dina växande insikter.

Det viktiga är emellertid alltid: Du är på väg. Regelbundet, vanemässigt, räddar du många liv, enskilda individer, från lidande och död.

3 kommentarer Kommentera
  1. mopploppa #

    Bra sagt!

    17 maj, 2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: