Hoppa till innehåll

Apropå den farliga vargen

Vargyl

I äldre tiders sagor och berättelser fanns en respekt för naturen, för vättar och sagoväsen, för vädrets makter och för rovdjuren. En respekt för farorna man trodde fanns där ute men också en respekt för dessa farors rätt att finnas till.

 Idag tycks vi inte längre befinna oss tillräckligt nära naturen för att känna respekt för den och för det vilda som finns i den. Trots att människor eller sällskapsdjur sällan dör i naturen. Trots att avsevärt fler dör och skadas i trafiken eller i städerna fortsätter vi att frukta det främmande vilda.

Ett tänkvärt inlägg i debatten om vargarna gjordes i veckan av det nya radioprogrammet ”Detektor” i P1. Ett program som med hjälp av statistik och fakta tar reda på vilka påståenden som är sanna och falska i aktuella debatter.

Det gällde hundar och hur farliga vargarna är för dem. Företrädare för olika jaktorganisationer och även enskilda hundägare har i media påstått att vargarna, i vargtäta områden, är det största hotet för hundar. Enligt djurförsäkringsbolaget Agria stämmer dock inte detta. Det är trafiken som är det största hotet för hundar. I de vargtäta landskapen är det i genomsnitt sju gånger fler hundar som dör i trafiken än efter att ha blivit attackerade av varg. Hundar som dör efter att ha attackerats av varg gör det nästan uteslutande i samband med jakt då de har varit lösa och inte i närheten av sin ägare.

En annan intressant synpunkt som kom fram i programmet kom från Olof Liberg, vargforskare på Grimsö forskningscenter. Han talade om hur djupt människors rädsla för rovdjur sitter. Att man ofta litar mer på den trafik som man själv är en del av än på det okända rovdjuret, trots att statistiken säger det motsatta.

Olof Lindberg drar en parallell till Afrika. Man ser det vilda som det farligaste. Man tänker att risken att dödas av ett lejon en mörk kväll i Afrika är jättestor men i själva verket är det mycket större risk att bli dödad av trafiken i Stockholm.

Och kanske har vi distanserat oss så mycket från det vilda, från naturen att vi inte längre känner den tillräckligt för att ha respekt för den.  Vi bor i våra städer, våra starka hus, skyddar oss med inbrottslarm och inhägnader. Vi visar gång på gång att vi är övermäktiga det vilda och ändå fortsätter vi att vara rädda för det. Ändå fortsätter vi att utrota det vilda till förmån för den låtsastrygghet vi byggt upp i våra städer.

Inga kommentarer än så länge

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: